Mätning av höftledsslapphet

PennHIP använder en unik metod, ett index, för att mäta höftledens slapphet.

Metoden är kvantitativ (dvs. den tilldelar ledslapphet ett nummer) i motsats till att vara kvalitativ eller subjektiv (t.ex. utmärkt, bra, rättvis, etc.). Indexet är inte lika sårbart för inter- och intra-observatörsfel som vanligtvis förknippas med subjektiva mätsystem.

Indexmetoden beräknas genom att digitalt överlagra precisionscirkelmätare på de kortikala marginalerna (kanterna) av acetabulum och lårbenshuvuden (exempel till vänster) för att identifiera respektive geometriska centra. När det gäller kompressionsvyn, om leden är fri från artros, bör mitten av acetabulum och lårbenshuvudet sammanfalla, vilket indikerar att leden verkligen är koncentrisk. På distraktionsvyn orsakar den distraktiva kraften separation mellan centra. Avståndet, d, mellan mitten är ett mått på höftledens slapphet. Men d varierar också med hundstorlek (större hundar skulle sannolikt ha större ds än mindre hundar), med hundens tillväxt från valp till vuxen och med förstoring på grund av variation i höft-till-film-avstånd. För att kringgå dessa potentiella variationskällor normaliseras d med hänsyn till storleken på lårbenshuvudet och acetabulum genom att dela det med radien på lårbenshuvudet r. Det resulterande indexet, Distraktionsindex = d/r, är ett enhetslöst tal som sträcker sig från 0 till 1 (eller mer). Laxitetsindexet som beräknas för komprimeringsvyn kallas ett komprimeringsindex (CI), på samma sätt kallas slapphetsindexet för distraktionsvyn distraktionsindex (DI).

Distraktionsindex är ett mått på höftledsslapphet. Det anspelar inte på godkänd eller underkänd poäng. Höfter med DIs på distraktionsvyn som är mindre än 0,3 anses vara tighta, medan DIs nära 1 anses vara extremt lösa. DI är en indikation på ”procenten ur leden” som lårbenshuvudet är förskjutet från acetabulum. Till exempel betyder DI=0,58 att lårbenshuvudet kommer ut ur leden med 58 %, DI=0,75, 75 % ut ur leden (se figur) och så vidare. Detta gör också tolkningen av DI mer intuitiv: en höft med DI=0,50 är dubbelt så slapp som en höft med DI=0,25.

För att få korrekta diagnostiska röntgenbilder måste muskulaturen runt höften vara helt avslappnad och så måste hunden vara under djup sedering eller generell anestesi. Därför kallas den slapphet som bestäms av DI för passiv höftslapphet, i motsats till funktionell höftslapphet som är den patologiska formen av höftslapphet som uppstår i dysplastiska höfter under vikt. lager. (Det är klart att funktionell höftlaxitet är av större diagnostiskt intresse, men det finns för närvarande inga metoder för att mäta det.)

Laxitet och artros

I över 60 år har det varit empiriskt accepterat att höftledsslapphet är relaterat till utvecklingen av artros (OA) eller degenerativ ledsjukdom (DJD).

Risken för att utveckla artros

Men före forskningen vid University of Pennsylvania fanns det få eller inga vetenskapliga bevis för att stödja denna uppfattning. Problemet åtgärdades på två sätt: För det första undersöktes förhållandet mellan höftledsslapphet och samexistensen av OA i ett tvärsnitt av vuxna hundar (en tvärsnittsstudie). Därefter undersöktes sambandet mellan slapphet i tidig ålder och uppkomsten av artrose vid ett senare tillfälle (en longitudinell studie). Resultaten sammanfattas nedan.

Tvärsnittsstudie

En analys av 142 hundar (medelålder på 20 månader) visade ett direkt samband mellan höftlaxitet (som bestämts av DI) till den radiografiska förekomsten av OA. Höfter med låga DI, d.v.s. ”tighta höfter”, var mycket osannolikt att uppvisa OA. I denna studie uppvisade endast en höft med en DI mindre än 0,30 några tecken på OA (DI = 0,29). Det omvända var inte sant; det vill säga inte alla höfter med en DI större än 0,30 visade nödvändigtvis radiografiska tecken på OA vid tidpunkten för utvärderingen. Men när DI ökade, ökade också frekvensen av OA. (se grafen nedan).

Det är intressant att notera att mer än 50 % av höfterna i denna studie hade distraktionsindex under 0,30, men ändå bara en höft i denna grupp < 0,30 visade några radiografiska bevis på OA. Det verkar finnas en gräns – DI cirka 0,30 – under vilken hundhöfter har mycket låg känslighet för att få OA.

Longitudinell studie

I denna studie röntgades hundar vid 4 månader, 12 månader, 24 månader gamla. En logistisk regressionsmodell användes för att fastställa bidraget av faktorer som DI, Norberg Angle (NA), subjektiv poäng (OFA), vikt och kön vid 4, 12 eller 24 månader till risken att utveckla artrose vid eller före 3 år. Analysen indikerade att DI i alla åldersgrupper var den mest signifikanta prognostiska faktorn för OA och att styrkan på den prediktiva kraften förbättrades med åldern. Kön, vikt, NA och subjektiv (OFA) poäng visade sig inte vara signifikanta faktorer i denna studie.

Sedan denna tidiga studie har vi analyserat PennHIP-databasen för förhållandet mellan höft-OA och PennHIP DI i 8 hundraser (se följande figur).

Figur, Logistiska regressionskurvor som visar sannolikheten för radiografisk artros som en funktion av PennHIP distraktionsindex för hundar av åtta vanliga raser som var ≥24 månader gamla vid tidpunkten för utvärderingen baserat på PennHIP-databasen i november 2010. Hundar med snäv höft (de med små DI’s) löper en låg risk och löshöftade hundar (de med hög DI’s) löper hög risk. Med andra ord, ju större DI desto större är risken för att utveckla DJD i detta fall med en medelålder på tre år.Antalet hundar som används för att generera varje rasspecifik kurva är 497 bulldoggar, 380 Berner sennenhundar, 1600 schäferhundar, 2962 golden retriever, 4136 labrador retriever, 335 Newfoundlands, 695 rottweiler och 508 standardpudlar. Notera den rumsliga förskjutningen till vänster för schäferhunden, vilket indikerar ökad risk för att uttrycka artros vid ett givet distraktionsindex jämfört med andra hundraser.

(Liknande kurvor, baserade på data i PennHIP-databasen vid tidpunkten för varje publicering. Publicerad i Smith GK, Mayhew PD, Kapatkin AS, et al: Evaluation of riskfaktorer för degenerativ ledsjukdom associerad med höftdysplasi hos schäferhundar, golden retriever, labrador retriever och rottweiler J Am Vet Med Assoc 219:1719, 2001; och Runge JJ, Kelly SP, Gregor TP, et al: Distraction index som riskfaktor för artros i samband med höftledsdysplasi hos fyra stora hundraser J Small Animal Pract 51:264, 2010.)

Notera: DI som riskfaktor för utveckling av artrose är analog med associeringen av serumkolesterol för risken att utveckla hjärtsjukdom. Ju högre en persons kolesterolnivå, desto större är risken att personen utvecklar hjärtsjukdom. Inte alla individer med höga kolesterolnivåer kommer nödvändigtvis att utveckla hjärtsjukdomar under sin livstid. Men för att vara på den säkra sidan skulle de flesta välja att ha låga snarare än höga serumkolesterolnivåer eftersom oddsen är till deras fördel att lågt kolesterol betyder bättre kardiovaskulär hälsa. På samma sätt är tightare höfter lika med större OA-motstånd.

Vad är kavitation?

Om du någonsin har knäckt dina knogar, har du skapat kavitation.

Detta fenomen kan inträffa, men sällan, under distraktionsproceduren. Eftersom distraktionsanordningen utövar en lateral distraktionskraft på höfterna, kan skapandet av undertryck orsaka att ett tomrum bildas i ledvätskan i leden. Detta tomrum visas som en luftbubbla på röntgenbilden. Kavitation är inte smärtsamt och orsakar inte kort eller långvarig skada på leden. Det är som att knäcka knogarna, vilket också är ofarligt. Kavitation inträffar sällan som visas i följande publicerade tabell och försvinner inom 24 timmar.

Kavitation är problematiskt bara för att det gör att DI-mätningen blir opålitlig. En kaviterad led kan ha en falsk ökning av DI…

Frekvens av kavitation

Höft	N	%	95% CI
Antingen	279	4.2	3.7 – 4.7
Höger	145	2.2	1.8 – 2.6
Vänster	156	2.3	2.0 – 2.7
Både	18	0.27	0.17 – 0.44
LaFond E, Smith GK, Gregor TP, JAVMA,1997;210:1294-1297

Kavitation sker ensidigt 4,2 % av tiden och bilateralt 0,27 % av tiden. Frekvensen av förekomsten är ungefär densamma för båda höfterna; förekommer 2,2 % av tiden i höger höft och 2,3 % av tiden i vänster höft.

Kavitation på röntgenbilden

Utseendet av kavitation på en röntgenbild kan vara unilateral (en höft) eller bilateral (båda höfterna). Kavitationshålet visas som en mörk bubbla på röntgenbilden (se pilen).

Om kavitationen är ensidig

PennHIP tilldelar inte en DI för den kaviterade höften.
En tolkning kommer att härledas från den icke-kaviterade höften.

Om kavitationen är bilateral

Ingen DI kommer att genereras för någon av höfterna.
Det rekommenderas att utvärderingen upprepas inom 24 timmar eller när som helst därefter.