Canine Höftdysplasi

Ordet dysplasi kommer från de grekiska orden dys,
som betyder ”störning” eller ”onormal”, och plassein som betyder ”att bilda”.

Introduktion till dysplastiska höfter

Uttrycket höftdysplasi kan tolkas som en onormal eller felaktig utveckling av höften. Onormal utveckling av höften orsakar överdrivet slitage av ledbrosket under viktbärande, vilket så småningom leder till utveckling av artrit, ofta kallad degenerativ ledsjukdom (DJD) eller artros (OA). Termerna DJD, artrit och artros används omväxlande.

Canine Hip Dysplasia (CHD) beskrevs första gången 1935 av Dr. Gerry B. Schnelle. Dr Schnelle kallade det från början ”bilateral medfödd subluxation av coxofemoralleden”. Det ansågs ursprungligen vara ett sällsynt tillstånd men är nu erkänt som den vanligaste ortopediska sjukdomen hos hundar. Denna röntgenbild är det första kända exemplet på CHD som publicerats i en vetenskaplig tidskrift.

År 1966 förfinade Henricson, Norberg och Olsson definitionen av CHD och beskrev den som: ”En varierande grad av slapphet i höftleden som tillåter subluxation under tidigt liv, vilket ger upphov till olika grader av ytlig acetabulum och tillplattad lårbenshuvud, slutligen oundvikligen leder till artros.”

Idag är den allmänna veterinären konsensus att höftledsdysplasi är en ärftlig sjukdom som manifesteras som höftledsslapphet som leder till utveckling av artrose. Så kunskap om höftledsslapphet är nyckeln till att förutsäga den ultimata utvecklingen av OA vid CHD.

Canine Hip Dysplasia drabbar miljontals hundar varje år och kan resultera i försvagande ortopedisk höftsjukdom. Många hundar kommer att drabbas av artros, smärta och hälta, vilket kostar ägare och uppfödare miljontals dollar i veterinärvård, förkortad arbetslivslängd och minskad prestation. Förekomsten av CHD är väl dokumenterad hos hundar av stora och jättelika raser, men det finns också bevis för att CHD är utbredd i många små raser och leksaksraser såväl som hos katter.

Höftledsdysplasi är en sjukdom med komplex nedärvning, vilket innebär att den orsakas av många gener och dess uttryck kan påverkas av flera icke-genetiska faktorer. Veterinärer och hunduppfödare har försökt att eliminera CHD genom selektiva avelsstrategier baserade på poängsättning av den vanliga höftförlängda röntgenbilden, men minskningen av CHD-frekvensen hos renrasiga hundar har varit en besvikelse.

Snabb fakta om Canine Hip Dysplasia

Höftledsdysplasi hos hund (CHD) är den vanligaste ärftliga ortopediska sjukdomen hos hundar.
CHD är ett degenerativt utvecklingstillstånd som leder till smärtsam höftartros, stelhet och försämrad livskvalitet.
Alla hundraser påverkas av sjukdomen: i vissa raser är mer än 50 % av hundarna drabbade.
Sjukdomen är polygen och multifaktoriell vilket innebär att CHD-uttryck är en produkt av både gener och miljöfaktorer som kroppsvikt och ålder.
Det finns inget medicinskt eller kirurgiskt botemedel mot CHD.
CHD är ett stort problem för brukshundsbyråer, husdjursägare, hunduppfödare och veterinärer.

Utveckling av Canine Höftdysplasi

Höftledsdysplasi hos hund (CHD) är en utvecklingssjukdom.

En utvecklingssjukdom finns inte vid födseln utan utvecklas med mognad och ålder. Serien av röntgenbilder nedan illustrerar hur en lös höft gradvis utvecklar artros (OA).

Vid sex månader uppvisar denna hunds höfter extrem slapphet, men ingen OA.

Vid 15 månader åtföljs slappheten av utvecklingen av ”mild” till ”måttlig” OA: lårbenshuvudena verkar något ”tillplattade”, lårbenshalsarna börjar tjockna och acetabularkanterna är i de tidiga stadierna av ombyggnaden.

Vid sex år har OA utvecklats till en ”svår” form, kännetecknad av extrem benomformning av acetabular cups och lårbenshuvud och -halsar. Brosk har eroderats och ben skaver mot ben.

Kliniska tecken på höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi hos hund (CHD) i dess allvarligaste form kan diagnostiseras av kliniska tecken, men det kräver vanligtvis röntgenbevis på höftledsslapphet och/eller uppkomst av artros (OA) för att komma fram till en definitiv diagnos.

Det finns en akut och en allvarlig form av CHD. En drabbad hund kan ha en eller någon kombination av följande kliniska tecken:

Svår (akut) form

Presentation vid fem till 12 månaders ålder,
Över smärta, hälta och funktionella brister (låg träningstolerans, ovilja att gå i trappor),
Andra tecken: hörbart ”klick” när man går, ökad intertrokantär bredd (”höftpunkterna” är bredare än normalt), lårmuskelatrofi.

Mild (kronisk) form

Kliniska tecken sträcker sig från inga till milda,
Lätt obehag och stelhet under geriatriska år,
Möjlig smärta och crepitus i rörelseomfånget.

Kliniska tecken i sig betyder inte nödvändigtvis att en hund har höftledsdysplasi, andra tillstånd i höften eller knäet kan härma CHD. En röntgenbild är avgörande för en mer exakt bedömning av en hunds höftledsintegritet.

Definiera höftslapphet

Höftledsslapphet är den viktigaste riskfaktorn för utveckling av artros.

Med andra ord, mängden slapphet eller löshet i en höftled är relaterad till chansen att en höft kommer att utveckla artrose: ju lösare höften är, desto större är risken. Av denna anledning är det viktigt att förstå skillnaden mellan passiv och funktionell höftslapphet.

Passiv höftslapphet bedöms subjektivt eller mäts på en höftröntgenbild av en hund under kraftig sedering eller anestesi. PennHIP-metoden mäter passiv slapphet.
Funktionell höftlaxitet är den patologiska formen av slapphet som uppstår under normal viktbärande hos hundar med dysplastiska höfter. Nuvarande höftscreeningsmetoder kan inte bedöma funktionell höftslapphet.
PennHIP-forskning har visat att passiv höftlaxitet är ett kliniskt användbart surrogat för funktionell höftlaxitet.

För att se hur PennHIP mäter passiv höftslapphet, gå till Distraktionsindex – Mätning av slapphet sektion.

Effekter av funktionell slapphet på ledmekanik

Under normala förhållanden sprids summan av krafterna på leden ut över en stor yta av brosk. När slapphet (eller subluxation) är närvarande i leden, ökar kraften som appliceras av de omgivande musklerna faktiskt för att kompensera för slappheten (se mittenfiguren). Summan av krafterna som utövas på den dysplastiska höften är större än summan av krafterna som utövas på den normala höften. Dessutom appliceras krafterna på den dysplastiska höften över en mindre yta som visas vid kontaktpunkten i figuren. De höga ledkontaktspänningarna orsakar skador och resulterar i slutändan i förlust av känsligt ledbrosk. Med tiden resulterar funktionell höftslapphet i erosion av lårbenshuvudet och tillplattning av acetabulum.

Artros

OA orsakar smärta och funktionshinder. OA påverkar alla komponenter i ledleden.

Artros (OA): The Big Picture

Det finns inget botemedel mot OA. Det finns palliativa behandlingsalternativ för OA.
- Icke-kirurgiska behandlingar inkluderar användning av NSAID och nutraceuticals, modifiering av kost, måttlig träning och sjukgymnastik.
- Kirurgi kan vara det enda alternativet för sjukdom i slutstadiet (t.ex. FHO, THR).
Förebyggande är nyckeln i kampen mot höftledsdysplasi hos hund (CHD) och artrose:
- Exakt förutsägelse av OA kräver en tillförlitlig screeningmetod som implementeras tidigt i livet.
- Genetisk kontroll och selektiv avel baserad på en validerad fenotyp kan minska svårighetsgraden av CHD och utvecklingen av OA i efterföljande generationer av djur.
Miljöfaktorer som kost, aktivitetsnivå och läkemedel kan påverka uppkomsten av artrose.
Förebyggande kirurgi är också ett alternativ (t.ex. TPO, JPS). Säkerheten och effekten av förebyggande kirurgiska ingrepp har dock inte studerats tillräckligt .